Det är känns lite trångt på väg uppför farstutrappan. Inte för att det är ont om plats, snarare bara så att grönskan står så hög och bred där vid ingången. På andra sidan huset hänger hallonen mogna. Och fasadens färg? Grön såklart, med röda knutar.
Hjalmar Granberg är forskare och bor i ett av 20-talshusen i Röda stan, en av Norrköpings många oaser för konstnärliga familjeliv. Dörren står på vid gavel och ”Kom in”-et som möter min knackning svänger tydlig bas i klangen.
-Ja, jag sjunger i kör. Sedan en tid tillbaka är jag ordförande för föreningen. Det var lite oväntat, jag trodde inte att de skulle välja mig... Men det är just den här typen av uppdrag som jag trivs allra bäst med. När jag får gå in i det som är nytt och för mig tidigare okänt…
Han talar om att mötas över discipliner, om kompetenser som får stötas och blötas i gemensamma projekt. Om friktionen som uppstår och möjligheten att genom den få klarhet inte bara i sitt eget arbete utan också i andras och det gemensamma.
Är det här du är i ditt esse?
-Ja, jag trivs verkligen i de där sammanhangen… Där har man chans att få ställa de dumma frågorna...
Men åter till huset. Strax intill hallen öppnar sig ett musikrum. Där står en kontrabas vänd mot pianot. En synt avvaktar strax intill och fioler sitter uppflugna på väggen. En uppsjö rytminstrument vilar på ett par stolar och färgglada masker pryder valvet in mot det fortsatta vardagsrummet. I ett hörn står en kakelugn.
-Den där rymmer två av mina största intressen, eld och trä.
Som liten älskade Granberg att vandra i skogen med sin familj. Om helgerna gjorde de utflykter i närtrakten runt södra Östergötland och om somrarna bosatte de sig i sin norrbottniska stuga som varken hade vatten eller el. Den unge Hjalmar fick bekanta sig med naturens olika element och lära sig att timra hus, känna igen doften av nysågat kärnvirke. Han hittade sina egna blåbärs- och hjortronställen och skiljde med lätthet på lukten mellan bränd gran, fur eller björk. Han visste myrarnas doft om hösten, de näringsrika sjöarnas klang mot skog och vidder.
-Och så samlades hela familjen i ett enda stort rum. Det blev plats för gemenskapen på ett annat sätt än det vardagen kunde erbjuda.
Var det viktigt för dig?
-Jo, men om man letar efter en plats där jag verkligen kände mig hemma och fick lugn, är det nog i musiken man finner svaret.
Redan som sexåring sjöng Hjalmar i gosskör och mamma, utbildad kantor, såg till att de tre bröderna fick lyssna på James & Karins skiva ”BARNLÅTAR”.
-Det är klart, redan där fanns det ju tydliga budskap om vikten att ta hand om vår planet. Det har nog påverkat mig, absolut.
Han sätter på ”Vaggvisa för ökenrävar” och sjunger med i texterna. Titlarna läser ”Älgarna demonstrerar” och ”Den dan då skogen brann”. Han är tydligt berörd, än.
-Det var ju så på 70-talet, allt handlade om att ta hand om jorden.
En uppväxt nära och i samklang med naturen ledde så till fysikstudier och så småningom en avhandling i optik.
Hur kom det sig?
-Jag var alltid fascinerad av just optik. Och fick ett exjobb inom pappersoptik. Där kunde jag verka i ett fält där man dels kan kommunicera med människor om sådant som är angeläget för alla - varför blir himlen röd om sommarkvällarna, varför är den emellanåt blå, hur kommer det sig att man kan se genom vissa vattenytor om man har polaroidglasögon på eller diskutera speglingen i asfalten som framträder en varm sommardag … allt det där ryms inom optiken -, dels angripa kvantfysiken, som har sin vagga just i optiken.
Han citerar Einstein: ”Den som inte mår dåligt, har inte förstått kvantfysiken”. Återigen fascinationen för det okända.
Avhandling ”Optical Response From Paper - Angle-dependent Light Scattering Measurements, Modelling, And Analysis” kom 2003 och har sedan inneburit många timmar i utvecklandet av trä som blir papper, ledande material och numer även bärande komponenter i batterier.
Lösningar som älgarna i bästa fall inte behöver demonstrera över.
Text: Anna Wallentin
コメント